Syrlig – kortnoveller m m

Bokcirkeln samlades för att diskutera Vad nålen ritar av Simon Hessler, förutom att givetvis utbyta allmänna intryck efter sommaren. Som vanligt blev det ett roligt och livligt samtal, även om vi svängde en bit bort från själva texten ovanligt snabbt.

Det här är en bok där själva formen gav upphov till en del kommentarer. Vad nålen ritar beskrivs som en roman med grafiska inslag. Det är sant att det finns sidor där layouten skall ge del av historien, och även delar som berättas genom bilder. Jag associerade de delarna till serier, och fann att de flesta av dem bidrog till historien. En annan deltagare gjorde en koppling till futurismens formexperiment, och tyckte mycket om det. Andra var i gengäld mer skeptiska, och några såg det som helt onödig utfyllnad, kanske för att texten i sig var så pass kort.

Vad som på detta sätt berättas, är historien om en kvinna i Nordkorea. Hon sitter i förhör, inspärrad efter att hennes make och barn gett sig av mot Sydkorea. Hennes liv fram till dessa förhör visas glimtvis, med ramen att det skall vara minnesbilder som framkallas av förhörsledarens frågor. Trots formexperimenten är berättelsen som sådan tämligen rak och enkel. Lite väl enkel, tyckte flera personer runt bordet. Å andra sidan kunde man argumentera för att den speglade vad huvudpersonen, med sin så starkt kringskurna tillvaro, kunde veta och uppfatta.

Därifrån kom vi till en diskussion om vad människor i en så strikt diktatur som Nordkorea kan och inte kan veta om omvärlden, och jämförelser med andra diktaturer i det nära förflutna. Vi var inte överens där heller, med någon som tyckte att man borde få information genom de kinesiska och sydkoreanska tv- och radio-program som ändå sprids, medan andra ansåg det väl belagt genom olika vittnesmål att det är en helt annan sak att faktiskt se någonting livs levande än att känna till det från tv, för att inte tala om den stora mängd nordkoreaner som inte lär ha tillgång till sådana källor. Sedan svängde samtalet iväg till att istället handla om allas vårt urval av information, och om ovilja att ta in sådant som motsäger en redan formad världsbild.

Flera cirkeldeltagare tog upp att boken inte var självupplevd. Det förvånade mig, eftersom det så solklart rörde sig om skönlitteratur. Däremot var vi flera som oavsett den aspekten tyckte att den var lite tunn, i betydelsen att det gick lätt att läsa men inte blev så mycket kvar att tänka på efteråt, trots det i sig tunga temat. Fast en intressant kväll fick vi ju ändå ut av den.

Vad nålen ritar kan bland annat kan köpas från CDON, Bokus eller Adlibris.

Bokcirkeln tar inte semester, vi träffades och pratade bok även i juli. Passande nog var titeln denna gång Snöstormen, en roman av Vladimir Sorokin.

Redan från början gick meningarna vitt isär. Flera deltagare ogillade boken, någon tyckte rent av den var helt meningslös läsning, men andra fann den lättläst och en person var rent av väldigt entusiastisk. Själv gillade jag den utan att tycka att den var så strålande, och fann det mycket intressant att lyssna på dem som bara såg en enda lång transportsträcka. Fast visst är det mycket transport, alldeles bokstavligen, i historien om läkaren som försöker ta sig fram till en avlägsen rysk by med hjälp av en bonde som han hyrt som körkarl, och hur de gång på gång fastnar i den snöstorm som pågår under flera dagar.

Vi kom att diskutera läkaren, Garin, som romanperson. Någon talade om Tjeckhovs typiska herremän, som väntar sig att få allt ordnat för sig. Andra såg likheter med den typ i den ryska litteraturen som visas som alltigenom oduglig, medan några istället talade om kontrasten mellan hur han verkar se sig själv som handlingskraftig och hur lite han faktiskt kan åstadkomma. Kusken Harkel var vi mer överens om, som en typisk bild av den enkla människan som finner sig i allt som sker och tar det med jämnmod. En av deltagarna föreslog även en symbolisk läsning av romanen, med Harkel som det ryska folket och Garin som överheten. Vad den tolkningen mynnade ut i skall jag dock inte avslöja, eftersom det vore att även avslöja hur boken slutar.

Annars var vi flera som ansåg att den främsta associationen bland de ryska klassikerna var Tolstoj, i såväl miljöer som handling och personer. Vi såg också kopplingar till det vi kände till av den ryska traditionen i modern science fiction, för denna berättelse utspelas i någon avlägsen framtid som samtidigt har viss smak av tidigt 1800-tal. Riktigt när i tiden den kan tänkas utspelas lyckades vi däremot inte komma fram till. Kanske för att det, som en av deltagarna hävdade, inte alls var meningen att man skulle läsa historien annat än symboliskt och som absurd prosa.

Snöstormen kan bland annat kan köpas från CDON, Bokus eller Adlibris.