En av de författare som brukade nämnas när det spekulerades om nobelpriset i litteratur i början av 2000-talet var Vizma Belševica. Hon hann aldrig få priset innan hon dog 2005, och nu 10 år efter sin död är hon rätt lite omtalad. Det är synd, för redan att en författare översatts från Lettiska till svenska borde få läsare att lysstra. Där finns någonting som varit värt att hitta. Belševicas poesi har jag svårt att säga någonting om, men hennes självbiografiska romaner är väl värda att upptäcka och återupptäcka.

Så här skrev jag om dem i min rekommendationsspalt för länge sedan:

Ur bokhyllan: Bille (Bille), Bille och kriget (Bille dzivo talak) och Billes sköna ungdom (Billes skaista jauniba) av Vizma Belsevica.

Det sägs att Vizma Belsevica är en av vår tids mest betydande poeter. Personligen kan jag knappast bedöma detta, eftersom lyrik i översättning är svår att värdera och mitt lettiska ordförråd inskränker sig till ”goddag” och ”tack”. Däremot kan jag berätta att hennes självbiografiska romaner om Bille är väl värda närmare bekantskap.

I första delen är huvudpersonen ett litet barn i trettiotalets Lettland. Den andra utspelas under andra världskriget och den tredje under åren alldeles efter krigsslutet. Onekligen intressanta tider, som konsekvent beskrivs ur Billes perspektiv. Visserligen är det perspektivet starkt begränsande, i synnerhet i den första delen, men detta till synes enkla grepp ger en personlig bild som gör sambandet mellan världshändelser och enskilda människors liv gripbart.

Böckerna om Bille handlar nu inte i första hand om historia utan just om Bille, om hennes uppväxt och familj. Ett centralt tema är relationen till modern, från det lilla barnets villkorslösa tillbedjan till den unga kvinnans insikt att hon själv måste vara starkare än sin mor. Billes mor är nog en av litteraturens mest olämpliga mödrar, men beskrivs utan avståndstagande och utan sentimentalitet. Hon behandlar ofta sin dotter förskräckligt illa, men handlar snarare av oförmåga än av elakhet. Denna hopplösa mor är också en människa som stundtals visar moralisk resning och oväntat mod, en kvinna som bland annat tar risken att ge mat åt fångar på väg till koncentrationsläger och trots att hon själv befinner sig på svältgränsen vägrar ta emot betalning för detta.

Var och en av de tre böckerna om Bille är en god roman i sin egen rätt. Tillsammans utgör de en triptyk med flera intressanta, vackra och humoristiska motiv.

Idag skulle jag tillägga att det är en utvecklingsroman om en begåvad ung kvinna som inte får tillfälle att använda sig av sitt uppenbara läshuvud. Hon behöver försörja sig själv och sina närmaste istället. Det är på många sätt en mörk berättelse, men saknar absolut inte ljus. Kanske är det egentligen en ”cross-over-bok”, dvs en bok för unga läsare som även passar en vuxen publik, fast den skrevs innan det begreppet blev vedertaget.