En rolig bieffekt av den här siten är att den får mig att försöka orientera mig mer bland bokbloggarna än jag gjort hittills. Idag hittade jag ett väldigt trevligt skäl att glida runt bland bokbloggare, nämligen följande initiativ: http://alkb.se/bokbloggsjerka-6-9-mars. I korthet går det ut att få många personer, på olika bokbloggar, att svara på en och samma fråga. Veckans fråga lyder:

Brukar du läsa dedikeringarna som brukar finnas i början eller slutet av böckerna? Vilken är i så fall den mest minnesvärda?

Jag läser oftast igenom både dedikationer och författarnas tack till omgivningen, men gör det ganska förstött. I regel är de inte särskilt intressanta för andra än de närstående som de riktas till. Dock finns det undantag. När jag funderar lite på minnesvärda varianter, är den första jag kommer ihåg dedikationen som finns i Antoine de Saint-Exupérys Lille Prinsen (Le Petit Prince). Så här ser den ut, i Gunvor Bangs svenska översättning:

Till Léon Werth

Jag ber alla barn om förlåtelse för att jag tillägnat en vuxen den här boken. Jag har en ursäkt: han är min allra bästa vän. Jag har ännu en ursäkt: trots att han är vuxen kan han förstå allt, till och med barnböcker. Jag har en tredje ursäkt: min vän bor i Frankrike, där han svälter och fryser. Han behöver verkligen få någonting att trösta sig med. Om inte alla de här ursäkterna räcker, skall jag gärna tillägna boken det barn som min vän en gång var. Alla stora har en gång varit barn. (Men det är inte många av dem som kommer ihåg det.) Jag ändrar alltså min tillägnan:

Till Léon Werth

som liten pojke

Nu skall jag läsa mig igenom de övriga bokbloggsjekra-svar som jag ännu inte hunnit med. Jag kommer nog ha att göra en stund.