Till den senaste bokrekommendationen i Mensa Sveriges föreningstidning blev jag särskilt ombedd att ta upp ett av mina andra intressen. Numret hade tema ”nörd” och då… Blev det den här rekommendationen.


Ur bokhyllan nördspecial: Tintins äventyr (Les aventures de Tintin) av Hergé

Jag läser mycket, och har alltid haft en väldigt blandad smak när det gäller läsning. Så jag värjer mig lite när det gäller att lista favoritförfattare – det finns så många. På samma sätt värjer jag mig även mot tanken att mitt intresse för Tintin skulle vara så stort att det förtjänar epitetet ”nörd”, och det alldeles oberoende av att jag som medelålders och språkkonservativ egentligen föredrar det svenska ordet ”tönt”. För all del, jag är förtjust i serierna om Tintin. Fast det är väl gemensamt för flera generationer européer att ha vuxit upp med Tintin som del av sin begreppsvärld? Jag läste alla de då översatta albumen som barn, men det var när jag som vuxen använde dem för att komma upp i ordentlig läsförmåga på franska som jag verkligen kom att fastna för Tintins värld. Det var nämligen då jag upptäckte att det inte enbart är charmerande barnserier, utan också innehåller en hel del för den vuxne läsaren.

De 23 berättelserna (plus en ofullbordad) om Tintin är alla avslutade historier i sin egen rätt. Om man läser dem i kronologisk ordning, bildar de också tillsammans en längre historia, en där karaktärer möts och utvecklas och där händelser i ett seriealbum ger förutsättningarna för kommande äventyr. Som exempel kan nämnas hur Tintin träffar kapten Haddock i Krabban med guldklorna. Kaptenen återkommer i de följande historierna, och går från hopplöst nedsupen till en tillvaro som något så när fungerande vardagsalkoholist. I Rackham den rödes skatt lyckas han så, tillsammans med professor Kalkyl som introduceras i detta album, köpa slottet Moulinsart. Därefter blir Moulinsart en allt mer självklar utgångspunkt i de följande albumen, och Castafiores juveler utspelas rent av helt på slottet med omgivningar.

Där gav sig denna text tydligen av, rätt in i tintinuniversum. Det är lätt hänt. Delvis beror det på att det är just ett eget universum, på samma sätt som till exempel Balzacs romaner skapar sin egen värld. Det är världar som liknar vår egen, men inte är identiska med den. I den värld Hergé byggde åt Tintin, och därmed åt alla sina läsare, finns tydligt utmejslade, starka karaktärer, och varje vardaglig handling kan leda rakt in i ett vindlande äventyr. Det är också en värld för resenärer. Tintin och hans vänner är nästan ständigt på resa, till länder långt bort, ibland till helt imaginära länder, och vid ett tillfälle rent av till Månen – drygt ett decennium innan verkligheten hann ikapp i form av riktiga månresor.

De första tintinäventyren kan betraktas som kuriosa, tidiga försök som är föga intressanta annat än som uppvärmning för vad som sedan skulle komma. Men om man börjar läsa albumen kronologiskt från Faraos cigarrer, ser man hur denna speciella värld bit för bit byggs upp. Historierna är tämligen olika, från världspolitkens spår i Blå lotus till vreden över världens orättvisor i Koks i lasten, från deckargåta och historiska pirater i Enhörningens hemlighet till vänskapens kraft och en kamp mot naturen i Tintin i Tibet. Alla har de dock en speciell blandning av spänning och humor, med handling som tar sig fram i ilfart samtidigt som det ofta finns små bihandlingar instoppade, såväl enkla men effektiva ”gags” som referenser och skämt som helt riktar sig till den vuxne läsaren.

Min rekommendation är alltså att börja med Faraos cigarrer och läsa vidare i kronologisk ordning. Men om jag ändå skall nämna några särskilt läsvärda tintinhistorier blir det inte ett album, utan tre:

Det hemliga vapnet, för att det är kvintessensen av ett riktigt äventyr. Mystiska händelser, en kidnappning, vilda jakter i bil och helikopter, fiktiva stater med storpolitiska ambitioner, allt detta och lite till finns koncentrerat i detta album. Dessutom finns här några verkligt dråpliga scener.
Tintin i Tibet, för att det är en spännande historia för barn men också för att det vänder sig till den vuxne läsarens känslor. När Tintin säger att det helt enkelt inte får vara så att hans vän är död, är det heller inte så. Dessutom är det rent visuellt ett otroligt vackert seriealbum.
Castafiores juveler, för att man där ser en mogen konstnär leka med sitt eget verk. Denna historia dekonstruerar tintinäventyren som koncept, samtidigt som även den ändå blir ett äventyr. Kanske är det också det album som tydligast riktar sig mest till de vuxna läsarna. Dessutom får kapten Haddock här ge ett vackert exempel på hur en fördomsfull inställning snabbt kan ändras av en smula kunskap och medmänsklig insikt.