Igår diskuterade bokcirkeln Stoner av John Williams, som jag tidigare skrivit om här. Det blev ett livligt samtal, en riktigt bra bokcirkelkväll. Om det berodde på bokens kvaliteter eller på bokcirklarnas goda humör låter jag vara osagt.

De flesta tyckte om boken. Det enda riktiga undantaget var en person som saknade det europeiska krigsperspektivet i denna så väldigt amerikanska roman om nittonhundratalets första hälft. För nog är det en mycket amerikansk bok, tyckte de flesta av oss. Intressant nog var det dock en deltagare som tydligt ville koppla den till den brittiska romantraditionen, från Austen och framåt. En bok som så tydligt innehåller stor kärlek till litteraturen inbjuder onekligen till att söka efter och tala om dess litterära kopplingar och förlagor.

Kring denna kärlek till litteraturen hade vi också intressanta diskussioner. Medan jag såg den som karaktären Stoners stora kärlek i livet, tyckte en annan deltagare att den verkligt stora passionen var hans kärlek till undervisningen, till det han kunde åstadkomma som universitetslärare. En intressant synpunkt, och det var långt ifrån bara jag som åtminstone delvis gav henne rätt.

Sedan talade vi förstås även om de mer typiska kärlekshistorierna i boken, om beskrivningen av ett misslyckat äktenskap och av en förälskelse som inte kunde bli någon varaktig parrelation. Där talade vi ganska länge om vad som är tidstypiskt i skildringen och vad som känns förvånansvärt modernt.

Vidare kom vi in på beskrivningarna av relationer mellan föräldrar och barn, både Stoners kärlek till dottern och det stöd han trots allt får från de kargt tystlåtna jordbrukare som är hans föräldrar. Överlag kom vi att tala en hel del om mänskliga relationer såsom de beskrivs i romanen. Där fanns förvånansvärt mycket att hämta, med tanke på att den enda fullödigt beskrivna personen i Stoner är Stoner själv.

Så svängde vi tillbaka till att tala om universitetsmiljön, och därifrån om hur Stoner försöker hindra att en student som inte håller måttet ändå blir godkänt – och hur han finner sig i att bli besegrad. Vi var överens om att just hans misslyckanden, på olika håll, var sällsynt väl beskrivna.

En bra bok, och ett mycket givande bokcirkelsamtal. Däremot blev jag fortfarande inte övertygad om att det skulle vara en så fantastisk roman som det har påståtts. Det var nog talade att de som var mest entusiastiska var de som hade sett minst av lyriska recensioner före läsningen.