Igår diskuterade bokcirkeln Rött och svart av Stendhal (pseudonym för Henri Beyle), och det blev ett mycket intressant samtal. Till att börja med kunde vi konstatera att deltagarna var splittrade i sin uppfattning om boken. Några tyckte att den var välskriven men trög att läsa, andra att man verkligen förstod varför denna roman räknas som en klassiker, medan en person tyckte den var så oläslig att han gett upp och inte läst ut den.

Vi svängde snabbt in på karaktärerna. Även om huvudpersonen Julien Sorel gick åsikterna isär. Någon tyckte att han inte gick att få grepp om, någon annan att det var en ovanligt komplex och därför intressant romanperson. Vi enades dock i stort om att figuren rymmer en intressant motsägelse mellan hurdan själv tror att han är – resonerande och beräknande – och hur han i vissa scener visar sig reagera irrationellt och känslostyrt. ”Som en treåring”, kommenterade en av deltagarna Juliens beteende mot slutet av boken. Vidare diskuterade vi om en sådan person egentligen kunde vara förälskad i en annan människa, som han trodde sig vara, eller snarare förälskade sig i bilden av sin egen passion.

Från den karaktären, kom vi även in på temat Napoleon. Julien Sorel beundrar honom, och vill själv vara en Napoleon. Där märktes det att romanen var från 1830 – intressant, för denna beundran placerades alltså 15 år efter Napoleons fall. Jag funderade också över om Dostojevskij hade läst Stendhal när han drygt 30 år senare beskrev Raskolnikov som en person ville vara en Napoleon, en undantagsmänniska som gängse regler inte gällde för.

Tillbaka till romanpersonerna i Rött och svart, konstaterade vi att de alla var väl beskrivna. De flesta cirkeldeltagare tyckte att psykologin var utmärkt, inte minst när det gällde de kvinnliga figurerna. Dock var vi överens om att det mot slutet fanns en del reaktioner som åtminstone för en modern läsare kunde vara svåra att smälta.

Vi talade också om de exakta, eller kanske skenbart exakta, miljöbeskrivningarna. De kändes väldigt detaljerade, inte minst i romanens ganska långa inledning. Därifrån kom vi också in på hur författaren utnyttjat den allvetande berättarrösten till att kliva in i olika personers medvetanden, men även till att ibland sticka in kommentarer som verkade rikta sig direkt till läsaren. Så fortsatte samtalet, med fler associationer åt olika håll, en bra stund.