Visserligen hade jag hört namnet Patrick Modiano innan 2014 års nobelpris i litteratur annonserades, men jag hade inte läst någonting av honom. Ändå hade jag inbillat mig att jag hade ganska bra koll på modern fransk litteratur. Det här behövde åtgärdas. Dessutom mindes jag filmen ”Lacombe, Lucien”, med manus av Modiano. Den var väldigt bra, med ett intressant utsnitt mänsklig psykologi.

Under månaderna som gått sedan dess har jag hunnit med tre av Modianos böcker: Un pedigree (svensk titel En stamtavla, ges ut i maj), Dora Bruder (finns översatt med samma namn) och La Petite Bijou (svensk titiel Lilla smycket). De är inbördes olika, men har ett gemensamt flanörsperspektiv. Det är en speciell författarröst, också, med ett språk som är torrt på gränsen till det formalistiska. Ändå blir det ett i högsta grad levande språk, ett tilltal som känns direkt kanske just för att det ligger långt ifrån vardagligt talspråk. Läsarens uppmärksamhet tas i anspråk. Lägg till detta ett flanörperspektiv, med ständiga upplysningar om adresser i Paris där händelserna utspelas. Det är helt klart någonting eget, och personligen har jag kommit att tycka om det.

Un pedigree är en uttalat självbiografisk text, ett utforskande av författarens föräldrar och uppväxt. Det verkar ha varit ett rörigt hushåll, därefter skillda hushåll för modern och fadern. Mest ligger fokus på det milt uttryckt komplicerade förhållandet mellan far och son. Fadern verkar mest intresserad av att skicka iväg sonen så långt bort som möjligt, sonen söker sig ständigt tillbaka till Paris och till faderns närhet. Det är en krånglig historia, och ändå så sorgligt enkel. Den är kort och rakt berättad, utan stora åtbörder, med detta så speciella språk som ger den en alldeles egen styrka.

La Petite Bijou är den av dessa tre som är en renodlad roman. Här är det en ung kvinna som irrar omkring i Paris och minns sin mor, som oförklarligt skickade iväg henne när hon var sju år. Modern skall vara död sedan länge nu, ändå tror huvudpersonen att det är sin mor hon får syn på i vimlet på en tunnelbanestation en kväll. Sedan fortsätter hon ströva omkring. Läsaren får efterhand veta allt mer om bakgrunden, men någon slutgiltig förklaring finns inte. Det är inte en sådan som är poängen, och slutet kan också anses helt öppet om man väljer att läsa det så.

Dora Bruder, slutligen, är kanske en roman med dokumentära inslag, eller kanske en dokumentär som fått romanliknande form. Ett jag, som säkert har stora likheter med författaren, utforskar spåren efter Dora Bruder, en 15-årig flicka som efterlystes i en Paris-tidning 1941. Dora Bruder, en fattig flicka från en judisk familj i det ockuperade Frankrike, rymde från den relativa trygghet föräldrarna lyckats skaffa henne på en katolsk flickpension. Modiano söker vad som hände tidigare och senare, utforskar tiden genom denna enskilda människa. Det blir en ovanlig berättelse, om en av alla dem som mördades så ung att hon knappt hunnit få något eget liv, och om livet som fortsatte kring henne och efter henne. Några avgörande svar finns inte här heller, och just därför dröjer den sig kvar efter läsningen. Det är lätt att förstå varför det här är Modianos mest kända bok.

Dora Bruder diskuterades även av en bokcirkel som jag deltar i. Vi fick ett långt samtal, som bland annat kom att handla om frihet, om normalisering och om överlevarskuld. För det är tydligt att Modiano, född 1945, här ser att hans generation är de verkligt överlevande, de som föddes efteråt. Bara den aspekten kan man tala länge om, och Dora Bruder innehåller förstås mycket mer än så.

Hitta Dora Bruder hos CDON eller hos Adlibris.
Hitta Lilla smycket hos CDON eller hos Adlibris.
Hitta En stamtavla hos CDON eller hos Adlibris.