För en tid sedan läste jag ut Familjen Brontë En brevbiografi, med urdrag ur familjens brev sammanställda och kommenterade av Juliet Barker. Barker har även skrivit en renodlad biografi över den litterära familjen Brontë, och den är en av flera böcker som jag fick lust att läsa när jag läste denna bok.

Först och främst breven, innan jag talar om annat som jag fick lust att läsa. Urvalet tecknar en bild av en originell och tätt sammanhållen familj, där de fyra barn som överlevde till vuxen ålder alla fick läsa väldigt mycket tidigt – även sådant som i de flesta hem skulle ha hållits borta från de tre flickornas ögon. Patrick Brontë verkar ha varit en far som satsade mycket på sina barns utbildning, och som också tidigt inpräntade i dem att de måste vara i stånd att försörja sig själva. Inte minst kan man alltså notera att han tvärtemot vad som ofta är vår bild av det tidiga 1800-talets seder, inte i första hand var ute efter att gifta bort sina döttrar utan att se till att även de kunde vara självförsörjande utan makar. Han visste att han inte skulle efterlämna något arv att tala om, att det de levde på var hans egen inkomst som kyrkoherde. Att han sedan överlevde alla sina barn, kunde han naturligtvis inte veta.

De flesta breven är från Charlotte, som verkar ha varit den av systrarna som lyckades knyta starka vänskapsband utanför familjen. Emily verkar närmast ha varit folkskygg, och Anne åtminstone mycket tillbakadragen. Därmed blir det framför allt Charlottes brev som får spegla den svåra väg de alla hade till publicering, och även kontakter med förläggare och så småningom med en del bekanta som hon skaffar sig i det litterära London. Charlotte var också den som levde längst av syskonen, och därmed den av systrarna som hann skriva mest.

Här finner man en del bakgrund till, och tankar kring, verken. Man märker också hur starkt Charlotte längtar efter interaktion med intellektuella jämlikar, inte minst när hon efter systrarnas död verkar ha funnit sig hjärtskärande ensam. Berättelsen om mannen hon så småningom gifte sig med skulle för den delen ha kunnat vara hämtad från en av hennes egna romaner, med en mycket vacker beskrivning av hur hon så småningom gav vika för hans kärlek, och i någon mån började besvara den innan hon dog av sin första graviditet, det vill säga som ett resultat av detta oväntat lyckliga äktenskap.

Det här är en bok full av berättelser och tidsbilder. Jag rekommenderar den varmt till var och en som tycker ens det minsta om någon av Brontë-systrarnas böcker. Som sagt fick den mig dessutom att vilja läsa andra böcker. Det är hög tid att läsa om Jane Eyre, Wuthering Heights och The Tenant at Wildfell Hall känner jag. Kanske även Agnes Grey och Villette, och Shirley har jag faktiskt inte ens läst än. Elisabeth Gaskells biografi över Charlotte Brontë frestar också. Det lär bli mer Brontë-relaterad läsning framöver.