Bokcirkelns samtal om Det hemliga namnet av Inger Edelfeldt blev just så infallsrikt som en riktigt bra bokcirkelkväll blir. Till att börja med var vi inte ens riktigt överens om ifall denna roman hade någon kärna, och vad den kärnan i så fall var. Relationer, sade en deltagare, och vi kunde alla instämma i att det var en viktig aspekt. Hur vad som helst kan göras till en skamlig hemlighet, tyckte jag, och fick en del nickar där också. Identitet, av olika slag, var det flera som sade, och det gick förstås inte att säga emot.

Någon tyckte att romanen bara verkade som ett utsnitt liv, där det ena efter det andra hände utan att det direkt fanns någon samlad berättelse. Fast, argumenterade en annan deltagare, det kom ju en vändning och en tydligt viktig händelse mot slutet. Samtidigt var vi flera som tyckte om just att trots att boken leder fram till denna resa mot identitetssökande och ett viktigt möte, såg man att det inte var någon total förändring av huvudpersonens liv. Det hade hänt saker, men dessa skulle knappast förändra henne på djupet.

Just huvudpersonen, Helena som en gång hetat Ilona, kom vi också att prata en hel del om. Hon framstäldes som en sorts förvuxen tonåring, en medelålders kvinna som i mycket reagerar som en sjuttonåring. Hon verkade rätt oförmögen till vuxna relationer, var vi några som tyckte, men samtidigt var alla överens om att hon ändå blev sympatisk. Nog ville man att det skulle gå bra för henne. Så kom vi även att diskutera om den relation som är under uppbyggnad i bokens slut kan tänkas hålla i längden, återigen utan att vara överens.

Ett annat tema var förstås konstnärskapet, som också speglades i berättelsens väldigt bildmässiga språk. Där kunde vi också konstatera en tydlig markering kopplad till det stockholmstema som säkert bidragit till att Det hemliga namnet även är årets ”Stockholm läser”-bok. Helena var tillräckligt skicklig bildkonstnär för att få ställa ut på ett litet galleri på hornsgatspuckeln, men inte på något av de stora, välrenommerade konstgallerierna. Hon försörjde sig på diverse ströjobb, och där kunde vi konstatera att hon nog var mera typisk idag än när romanen kom ut 1999. Då hade det varit troligare med ett fast försörjningsjobb och måleriet vid sidan av.

Sammantaget var det väl ingen av oss som såg just denna roman som en ny favoritbok, men de flesta tyckte om den och fann den behagligt lätt att läsa. Dessutom gav den som sagt ett långt och intressant samtal.

Det hemliga namnet kan bland annat kan köpas från CDON, Bokus eller Adlibris.