Det dröjde ett tag innan jag läste Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Givetvis visste jag att jag ville läsa den – tidningsrecensionerna var bra, temat verkade intressant och Axelsson är en av de bästa svenska författare vi har just nu. Jag tänkte mig att det skulle ta ett tag, att det borde vara en tung bok. Det var den inte alls. När jag väl plockade just den ur högen av olästa böcker flöt jag rätt igenom den på några kvällar. Däremot var det en bok att tänka på efteråt.

Historien handlar om Malika, som under förflyttning från Auschwitz till Ravensbrück närmast av en slump förvandlas till Miriam. Hon uppträder som judinna istället för rom, och när hon så småningom kommer till Sverige vid krigsslutet är det under den lånade identiteten. Hon bygger upp ett liv, i ett efterkrigssverige som tydligt får visa både sina goda och sina skrämmande sidor. Hon förblir Miriam, och nämner aldrig med ett ord att hon är rom. I alla fall inte förrän hon på sin åttiofemårsdag får en fråga om lägren av sin sondotter.

Det är en realistisk roman, i beskrivningarna av såväl koncentrationslägren som av liv i Nässjö under senare hälften av 1900-talet. Själva identitetsbytet är för all del inte så realistiskt, men det är lätt att ursäkta. Poängen är inte hur den saken går till, utan allt det som händer runt om och till följd av den. Både Miriams väg in i det svenska samhället och hennes egen utveckling blir intressanta, liksom naturligtvis bakgrundshistorien som sakta rullas upp. Den är sorglig i stora delar, men också rolig.

Visserligen håller jag fortfarande Aprilhäxan för Majgull Axelssons bästa roman, men Jag heter inte Miriam ligger inte långt efter. Det är en bok som jag redan vet att jag kommer att återvända till, i funderingar men kanske också för att läsa om delar av den. Dessutom känns det som en bok som man skulle kunna diskutera nästan hur länge som helst.

Jag heter inte Miriam kan bland annat kan köpas från CDON, Bokus eller Adlibris.