Kanske var det någonting i min sinnesstämning som gjorde att jag inte riktigt fastnade för någon av de böcker jag läste de senaste veckorna, kanske råkade det bara bli en sekvens av sådant som inte var dåligt men heller inte tilltalade mig särdeles mycket. Den omskrivna romanen Stoner av John Williams verkade som ett bra sätt att bryta den trenden, men det blev den inte.

Stoner är en av de återupptäckta nittonhundratalsböckerna. Den utkom ursprungligen 1965, men har lyfts till stor uppmärksamhet i sitt ursprungsland USA först på senare år. Det har även kommit en svensk översättning, men jag läste den på engelska och kan alltså inte säga någonting om översättningens kvalitet.

Visst är den läsvärd. Det är en riktigt intressant bok här och var, och berättelsen flyter på i behagligt tempo. Men den stora hypen begriper jag inte alls.

Historien om bondpojken som faller för litteraturen och blir universitetslärare är onekligen välkomponerad. Där finns såväl ett vardagligt misslyckat familjeliv som ett antal universitetsintriger. Det är en hyggligt bra roman, värd sin renässans. Vad jag inte begriper är varför den blivit dubbad till stor klassiker.

Passande nog utsågs Stoner till ”min” bokcirkels nästa bok när jag precis hade börjat läsa den. Återstår att se om de övriga cirkeldeltagarna kommer övertyga mig om att den är mer än bara en hyggligt bra roman.

Stoner kan bland annat kan köpas från CDON, Bokus eller Adlibris.