För några år sedan skrev jag ihop en rekommendationsspalt som inte handlade om en viss titel, utan listade tjugo klassiker under titeln ”oumbärligt”. Den kan med fördel återanvändas här på bloggen, slår det mig. Extra passande så här till sommaren, när det även pågår klassikerutmaningar här och var.

Så här skrev jag om listan första gången den publicerades:

/…/
Givetvis kan man av denna uppräkning dra slutsatser om den västerländska kanon jag skolats i, liksom om mina preferenser inom den. Det finns inga objektiva skäl till att ett visst verk finns med medan ett annat, lika berömt, uteslutits. Se det helt enkelt som en god hyllmeter.

Här kommer min oumbärliga hyllmeter.

Jane Austen: Stolthet och fördom (Pride and Prejudice). Det mest berömda verket av en av romankonstens mest berömda mästare. Tro inte att TV-serien med samma namn ens kom i närheten av förlagan.

Charlotte Brontë: Jane Eyre (Jane Eyre). Förvisso en av litteraturens mest kända kärlekshistorier, men framför allt en fantastisk barndomsskildring.

Albert Camus: Främlingen (L’étranger). Existensialistiskt paradverk som också är en oerhört förtätad roman. Huvudpersonen skall avrättas för det mord han begått – eller kanske främst för att han inte gråtit på sin mors begravning.

Fjodor Dostojevskij: Idioten (Idiot). Furst Mysjkin är alltigenom god. Furst Mysjkin är en dåre. Fast det är långt ifrån så enkelt.

Marguerite Duras: Älskaren (L’amant). En av Duras påstått självbiografiska berättelser om en ungdom i franska Indokina, med hennes lika fantastiska som karaktäristiska språk.

Johann Wolfgang von Goethe: Den unge Werthers lidanden (Die Lieden des jungen Werthers). Historien om Werthers olyckliga kärlek till Lotte har blivit ett emblem för den tyska romantiken. Den påstås ha orsakat en våg av självmord bland unga män efter utgivningen 1774.

Henrik Ibsen: Vildanden (Vildanden). Dramat om vad som händer när någon vill taga livslögnen från människorna. En stark pjäs från den nordiska dramatikens guldålder.

Franz Kafka: Processen (Der Prozess). Historien kan läsas närapå hur många gånger som helst med en ny tolkning för varje gång. Den inledande meningen är en av litteraturens mest kända. ”Någon måste ha baktalat Josef K., ty en morgon blev han häktad utan att han hade gjort något ont.”

Selma Lagerlöf: Kejsarn av Portugallien. En berättelse om faderskärlek – och om att älska så starkt att man bokstavligen blir galen.

Michail Lermontov: Vår tids hjälte (Geroj). Tämligen ironisk titel på den medryckande berättelsen om en man med starkt splittrad personlighet.

Thomas Mann: Döden i Venedig (Der Tod in Venedig). En kort roman eller kanske en lång novell om den äldre mannen som inte kan slita sig ifrån ett pestsmittat Venedig där han betraktar den vackre, unge Tadzio.

Gabrel García Márques: Hundra år av ensamhet (Cien años de soledad)
. Familjekrönika fylld av magisk realism, absurda händelser och fantastiska formuleringar. En ”bestseller” som hade stor del i att författaren fick Nobelpriset.

Guy de Maupassant: Ett människoliv (Une vie). Beskrivning av en kvinnas liv, förstört av ett dåligt äktenskap och skildrat så som bara Maupassant kunde göra det.

Cora Sandel: Alberte och Jakob (Alberte og Jakob). Den första och bästa delen av trilogin om Alberte. En berättelse om uppväxt i en kall, nordnorsk småstad kring förra sekelskiftet, samt om en ung kvinnas försök att lämna denna instängda miljö.

William Shakespeare: Macbeth (Macbeth). Den berömde bardens storslagna drama om skuld, plikt och straff. Blodigt och poetiskt.

Sofokles: Antigone (Antigone). Antikt drama fyllt av tungt öde. Antigone trotsar kung Kreon för att begrava sina fallna bröder. Hjalmar Gullbargs svenska översättning rekomenderas.

Stendhal: Rött och svart (Le rouge et le noir). Rött och svart – politik och religion, kärlek och död, eller kanske någonting helt annat. Den originella och medryckande beskrivningen av en strebers uppgång och fall har gjort ”Julien Sorel” till namnet på en litterär typ.

August Strindberg: Fröken Julie. Troligen Strindbergs bästa pjäs, om maktkampen mellan Julie och betjänten Jean. Missa inte författarens eget förord, med en för moderna läsare fullständigt vansinnig tolkning.

Oscar Wilde: Dorian Grays porträtt (The Picture of Dorian Gray)
. Roande och mångbottnad historia om moral och omoral, av de kvicka formuleringarnas mästare.

Virginia Woolf: Orlando (Orlando). Fascinerande roman av en av de största modernisterna. Historien om Orlando som lever i flera hundra år och under sitt långa levnadslopp bland annat byter kön genom att en dag somna som man och vakna som kvinna.