novell av Monika Orski

De pratar om vardagligheter under hela flygresan, utbyter det senaste om jobb och om den torra sommaren. Rebecka berättar en historia om sina barn, någonting smålustigt som hänt de senaste veckorna. Hanna skrattar uppskattande, och ger henne i gengäld ett snabbreferat om hur läget är hos brodern i Jerusalem. Vanligt småprat mellan kusiner som håller kontakt men inte umgås så mycket. Planer för vistelsen i Warszawa är redan gjorda, så det behöver de inte diskutera nu när de är på väg.

Ingen av dem hade varit i Warszawa så värst ofta, men det hade förstås blivit några gånger genom åren. Med respektive föräldrar när de var barn, sedan hade Rebecka tagit med Lasse dit något år efter att de blev ihop, och så hade de kommit tillbaka med barnen när Sabina var stor nog att ha lite glädje av en stadsresa men Samuel fortfarande satt i vagn. Hon hade inte riktigt koll på hur många gånger Hanna hade varit där, men det var inte heller några täta resor. Ingen av dem brukade ha ärenden i Polen. Men nu blev det av, och den här gången kom de tillsammans. Det var hennes idé. Ett par månader tidigare hade Hanna berättat att hon funderade på att åka och se 50-årsutställningen kring den stora judiska emigrationsvågen på Polin-museet, och Rebecka hade genast frågat om hon ville ha sällskap. Hon hade sett att Hanna blev glad åt förslaget, och de bestämde datum redan samma kväll.

När de kommit fram och checkat in på hotellet är det fredag kväll. De går ut för att äta middag, sätter sig på en restaurang mitt på turiststråket och får förvånansvärt god mat. Medan de sakta tömmer den vinflaska de hade tagit in, förbereder de morgondagen en extra gång.
– Frukost och sedan Polin, förstås.
– Ja, instämmer Hanna. Vi tar utställningen om 1968 direkt. Sedan vet jag inte riktigt, det var inte så länge sedan jag såg den permanenta utställningen men den är bra. Så om du har lust, kan vi förstås ta ett varv i den också.
– Låt oss först se hur lång tid vi använder till specialutställningen. Och så äter vi kanske lunch där.
– Objad, ler Hanna.
– Objad, instämmer Rebecka. Lite senare än lunch, vi lär ju få en rejäl hotellfrukost.

Redan det första intrycket av utställningen är gott. Den verkar motsvara förväntningarna. En kort men ordentlig presentation av bakgrunden, det Polen som formats efter krigsslutet. Så den stora upptakten efter sexdagarskriget, när antisemitism med ens blev regeringspolitik. De blir stående en stund framför ett framhävt citat från Gomułkas tal till fackföreningskongressen 1967.
”/…/ Vi anser att varje polsk medborgare endast bör ha ett enda hemland – Folkrepubliken Polen. /…/ Vi vill inte att det skall uppstå en femtekolonn i vårt land.”
Hanna suckar.
– Kusligt bekant, eller hur?
Rebecka nickar. De går vidare genom utställningen utan att säga mer än så.

Naturligtvis känner Rebecka mycket väl till skeendet. Hon har fått den här historien med modersmjölken, och det har naturligtvis Hanna också. Ändå ger det en särskild känsla att få alltihop presenterat så här, steg för steg. Uppsättningen av en Miczkewicz-pjäs och hur den förbjöds, de första studentdemonstrationerna, misshandeln av demonstranter, arresteringarna. Kampanjen mot de polska judarna. Sedan givetvis emigrationen, emigranterna. De detaljerade listorna över vad de tog med sig, förteckningar ned till minsta klädesplagg och varje tummad bok. Femdollarssedeln som får illustrera att det var hela den summa var och en fick ta med sig.

Hanna blir stående framför en monter, studerade noggrant en sådan där handskriven lista. Troligen formulerar hon delar av sin kommande artikel om utställningen. Hon har inte sagt något om den saken, men det var väl klart att hon kommer att skriva om den här resan. Rebecka ler för sig själv när hon betraktar kusinen, och känner sig märkligt stolt över att hon tycker sig se skrivprocessen ta form. Här är någon hon känt i hela sitt liv, men det är först här och nu som de med ens kommit varandra nära på så sätt att hon kan se när Hanna uppenbart tänker på ordval. Med ens är hon väldigt glad åt den här resan.

De rör sig vidare. Båda stannar framför en dikt om det man tar med sig och det som blir kvar, en vacker och svåröversättlig dikt. Ingen av dem säger något, de bara blir stående. Rebecka tar fram sin mobiltelefon och fotograferar dikten, för att ha den kvar men också för att dölja att det är någonting hon behöver blinka bort. Fast Hanna ser det ändå, och lägger sin arm löst om hennes axlar, fortfarande utan att säga någonting. En beskyddande gest från den äldre kusinen, trots att Rebecka sedan länge är den längre av dem. Hon tycker om det, även om hon är lite generad för att Hanna sett det hon inte ville säga. Rebecka tänker på att det var ytterligare någonting de uppenbart har och nog alltid har haft gemensamt, detta att tystna inför en känsloreaktion. Ett släktdrag, tänker hon ironiskt och skakar därmed delvis av sig känslan. Ändå är ålderskillnaden på sex år tillräckligt för att det ibland nästan skall kännas som om det är generation mellan dem. Dessutom hade Hanna förstås sin storebror Klas i närheten under sin barndom, medan Rebecka bara haft de äldre kusinerna. Inte så bara, påpekar hon i tankarna för sig själv, men de fanns förstås ändå på betydligt större avstånd än syskon som växer upp tillsammans.

Det har redan gått en timme, ändå är de bara igenom lite drygt hälften av utställningen. Vid den del som handlar om var emigranterna hamnade började de röra sig lite snabbare, tittar inte längre noga på varje vittnesmål och varje text. Delen om Sverige läser de förstås ordentligt. Det var relativt nära, och så tog man gärna folk med utbildning, även unga som fortfarande var studenter. Idel bekanta fakta, men ändå någonting annat när det presenteras så här, parallellt med beskrivningarna av Danmark, USA, och givetvis Israel. Rebecka blir återigen stående, vid ett av citaten från dem som valt Israel.
”Jag hade inte tid för mellanlandningar. Jag ville nå slutdestinationen direkt.”
Med ens är oron över henne, den som som hon vanligtvis brukar kunna hålla på avstånd. Hur skall det bli för barnen, med den utveckling som pågår? Kommer både de och hon själv en dag känna att de har gjort en alltför utdragen mellanlandning, en som tvingar hennes barn att bryta upp som vuxna? Har hon haft fel i att aldrig fråga Lasse vad han skulle säga om att följa med henne till Israel om det allmänna läget skulle bli värre?
– Mellanlandningar, säger hon.
Hanna tar ett steg närmare henne.
– Det är svårt att veta vart saker leder, svarar hon sakta. Jag har också tänkt på det, men jag tror inte det kommer bli så illa att vi behöver flytta.
– Jag tänker på om mina barn … Hur lång tid tar det att få pappren i ordning för att kunna flytta till Israel om man behöver?
– Ungefär sex månader, tror jag. Men skulle du verkligen vilja ta risken att skicka Sabina och Samuel till flera års militärtjänst? I ett land i krig?
– Det kan vara mindre riskabelt än alternativet, biter Rebecka av.
Hon ångrar sitt tonfall så snart hon har sagt det. För den delen tjänar det ingenting till att gå omkring och oroa sig. Hanna ser på henne, tyst och bekymrat. Rebecka rör hastigt vid kusinens arm och går vidare.

Eftermiddagen ägnas åt en lång promenad. De tittar in i ett antal bokhandlar på vägen, medan båda smälter intrycken från utställningen. Samtalet består av sporadiskt småprat; de pekar ut byggnader och platser för varandra, kommenterar det varma vädret och spekulerar över om någon åskskur är att vänta. De jämför böcker, och pratar om polska författare. Fast de går också tysta under långa sträckor, och det känns som en behaglig, vänskaplig tystnad.

En hastig dusch före middag verkar vara på sin plats, liksom att lämna av inköpen på hotellrummet. När Rebecka vilar på sin säng medan Hanna duschar, glider hennes tankar tillbaka till de observerade släktdragen. Är hela släkten sådär benägen att tystna? Kanske det, hon har inte tänkt på det. Nu tänker hon att hon skulle fråga Hanna, snart, över middagen. Hon låter sig glida in i en stunds halvsömn, och tänkte genom den att det här är en bra resa, det är skönt att vara där med Hanna.

En stund senare, när de sitter till bords, säger hon det högt.
– Jag är glad åt att vara här med dig.
Hon ser glädje tändas i Hannas ögon.
– Det är jag också. Det är skönt att vi kan göra sådant här.
– Ja. Det finns släkt, det finns vänner som man själv väljer att ha som närstående, och så finns det släktingar som är vänner också.

—–
Novellen Andra människors minnen kan läsas helt fristående, men den kan även fungera som pendang till samlingen I morgon åker vi hem från 2017.
I morgon åker vi hem kan bland annat kan köpas från CDON, Bokus eller Adlibris.