Det finns serier som vid en första anblick kan verka vara tecknade kortromaner, men som när man läser dem omöjligt skulle kunna tänkas i någonting annat än serieform. Riad Sattoufs L’arabe du futur är en sådan. Det är en berättelse om hur en liten pojke följer med sin franska mor och sin arabiske far från Paris till Libyen och Syrien. Serien skall vara starkt självbiografisk, och fler delar av berättelsen kan väntas.

Det är tidigt 1980-tal, och Khaddafi respektive al-Assad sitter säkert som diktatorer. Riads far beundrar dem. Han är en varm anhängare av panarabism såväl som framsteg, men också en man som förgäves försöker hävda sig och tar ut misslyckanden i rasistiska yttranden. Som läsare är det svårt att förstå varför hans hustru går med på att följa med honom till de ställen dit han släpar henne, men lille Riad ser upp till sin far. Det visas fint i bild, liksom hela familjens interaktion med varandra och med omvärlden.

På många sätt påminner L’arabe du futur om Marjane Satrapis Persepolis, i både tecknarstil och det självbiografiska anslaget som samtidigt speglar världens händelser. Sattouf har dock i denna första del hållit sig till småbarnsåren, med ett utmärkt fångat småbarnsperspektiv. Till exempel är den sexårige Riad bokstavligen livrädd för sina aggressiva kusiner i Syrien, och han förstår bara en bråkdel av vad som visas i vuxenvärlden omkring honom.

Trevligt nog är L’arabe du futur på väg att komma ut i svensk översättning, så att fler kan njuta av den. Den svenska titeln blir Framtidens arab. Det är en serie att spana efter. Själv ser jag ivrigt fram mot att så småningom också få läsa uppföljaren.

Den svenska översättningen av Framtidens arab kommer ut i april, men man kan redan nu sätta upp en bevakning på Bokus eller Adlibris.