Leoparden av Giuseppe Tomasi Di Lampedusa har givits ut på svenska på nytt, läste jag nyligen i tidningen. Hurra! Det är en nittonhundratalsklassiker som är märkligt okänd här, men det kanske det blir ändring på nu. Inte minst kan jag återigen försöka pracka den på halva bekantskapskretsen. Jag skall nog försöka propagera för den som framtida bokcirkelbok också.

Jag har en gammal rekommendation av just Leoparden bland mina rekommendationsspalter, och det här är förstås ett sällsynt gott tillfälle att återpublicera den här på bloggen.

Ur bokhyllan : Leoparden (Il gattopardo) av Giuseppe Tomasi di Lampedusa

Leoparden är en av den moderna romankonstens verkliga pärlor. Den är välkomponerad och så enkel att den i själva verket är högst sofistikerad. Den är också medryckande, med en handling som verkar originell trots att det rör sig om ännu en variation av den traditionella familjekrönikan. Det märkliga är bara att Leoparden inte är mer känd.

Med familjekrönikan får läsaren också en lektion i modern italiensk historia. Formen gör det lätt att se hur det gamla möter det nya i godsägaren don Fabrizio Salinas förhållande till sin brorson Tancredi, ivrig anhängare av Garibaldi. Såväl tids- som lokalfärg infinner sig till synes helt osökt.

Kanske bidrar det också till bokens speciella skimmer att författaren di Lampedusa, hertig av Palma, inte gav ut en rad under sin livstid. Två år efter hans död 1957 hade dock en förläggare av ren slump fått tag i manuskriptet och sedan dess är den en modern klassiker.

Klassikerstatusen är välförtjänt. Eftersom Leoparden verkligen är en god roman kan den både tjäna som verklighetsflykt och berätta en hel del om en yttre verklighet. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta.

I den nya utgåvan finns tydligen ett antal av Lampedusas noveller också med. Jag tror bestämt jag får se till att skaffa mig ett exemplar, för de borde också vara läsvärda.

Leoparden kan bland annat kan köpas från CDON, Bokus eller Adlibris.