12289631_10153126559207047_7590342093154678893_n

Det här inlägget ingår i Kulturkollos bloggstafett för medmänsklighet. Föregående inlägg i stafetten finns hos Mitt bokliga liv, och det som följer efter det här dyker upp hos Bokunge kl 22.

Medmänsklighet. Det är inget enkelt ord, men ett viktigt ord. Det är ett ord som kan rymma mycket.

Det ser mörkt ut, på många håll i världen. Människor reagerar med känslor, åt olika håll. Det kan vara rädslan för det okända, det kan vara viljan att slippa se svåra saker, det kan också vara medlidande och vilja att göra någonting åt situationen. Alla dessa känsloreaktioner kan rymmas inom de flesta människor. Sedan väljer vi vilka av dem vi vill agera efter. Så nog är det bra att ha ett varmt hjärta, men det är än viktigare att i svåra tider ta fram sitt analytiska sinne för att veta vilka impulser det är vettigt att följa.

Det ser mörkt ut, kan man konstatera bara genom att se sig om i Europa. I Frankrike fick Nationella Fronten runt 40% av rösterna i den första omgången av lokalvalen. Den ungerska regeringens taggtrådsstängsel och avskaffande av yttrandefriheten är inte nyheter längre. Polens försvarsminister gör offentligt grovt rasistiska yttranden om att ”judiska grupper” skulle konspirera mot landet.

I Sverige vill regeringen stänga gränserna, och kvällspressen jublar ”äntligen”. Idag hölls en förmodat antirasistisk demonstration i Stockholm, där huvudtalaren tidigare bagatelliserat och försvarat spridning av rasistiska påhopp. Nu gick hon ut och bad om ursäkt för det igår, vilket förstås talar till hennes fördel, men det är svårt att inte undra om själva valet av huvudtalare, som gjordes före den ursäkten, säger alltför mycket om vilka människor som i arrangörernas ögon räknas och inte räknas.

Jag läser tidskriften Expo, vars senaste nummer kom ut i dagarna. Dyster läsning, men det finns också en glädje i att se att denna tidning så konsekvent belyser och utmanar alla sorters intolerans, överallt. Att någon vågar räkna med att läsarna skall klara av att tänka i flera led, och vara medvetna om mer än ett enda problem. Att någon vågar tro på vår förmåga att vara analytiska, även om det som beskrivs också framkallar känslor. Där finns det hopp att hämta.

Ett visst mått av hopp ger även författaren Amos Oz, som har beskrivit hur människan kan tänkas reagera när det brinner:


1. Hon springer från eldsvådan så fort hon bara kan och bryr sig inte om dem som inte kan springa.
2. Hon skriver en ilsken insändare till tidningen och kräver en ansvarig makthavares avgång.
3. Hon hämtar en hink vatten och öser det över elden. Och om inte hon har någon hink så tar hon ett glas och om hon inte hittar ett glas så tar hon en tesked. Alla människor har en tesked och om vi alla tar en tesked med vatten så kan vi faktiskt släcka elden.

Det är vad man kan önska sig, att många av oss skall hitta en tesked. Kanske är det att skicka pengar till någon av de frivilligorganisationer som försöker göra någonting, kanske är det att själv skänka några timmar av sin tid, kanske är det en prenumeration på nyss nämnda Expo i gåva till någon.

Nu är det här mestadels en bokblogg, så givetvis skall jag också nämna några intressanta böcker. Läsning är som bekant ett sällsynt effektivt sätt att lära sig förstå andra människors sätt att vara och tänka. Eftersom jag citerar Amos Oz ovan, ligger det nära till hands att rekommendera hans lilla essä Hur man botar en fanatiker, men också den självbiografiska romanen En berättelse om kärlek och mörker. Vidare årets nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, som i bland annat Kriget har inget kvinnligt ansikte berättar om människor vilkas röster annars inte brukar höras. Eller varför inte dyka ned i Stefan Zweigs Världen av igår, om ett Europa som redan hade slagits sönder.

Läsa kan man alltid göra med varmt hjärta. Sedan är det dags att plocka fram det analytiska sinnet, och leta upp sin tesked.