Bokcirkelns samtal om Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf började med att vi var tämligen överens om att tycka om boken men inte vara så enormt entusiastiska. ”Jag tycker mer om Selma Lagerlöf som författare än om Gösta Berling”, sade en av deltagarna, och det sammanfattade nog vad många tyckte. Ändå var vi överens om att det var intressant läsning. Lyckligtvis var det också bara så långt vi var överens, sedan vindlade diskussionen iväg som vanligt, ibland med ivriga motsägelser.

Historien om den försupna prästen Gösta Berling kunde läsas på många sätt, och ju mer vi vred på den dess fler hittade vi. Ett spår var det om kavaljererna på Ekeby, vuxna män som inte gör ett handtag utan bara super bort andras arbete. Provocerande, och samtidigt en typ av personer som flera ansåg sig känna igen även i vår tid. Därifrån var det förstås inte långt till att tala om majorskan. Någon påpekade att det var en berättelse som visade hur oerhört vansklig kvinnors ställning var i det 1820-tal då romanen utspelas, hur någon som majorskan står helt utan lagens skydd. Vi svängde ut till att tala om Lagerlöf som förkämpe för kvinnlig rösträtt, och om hur mycket som förändrats på 200 år – och hur mycket som ändå kan vara sig kusligt likt.

En av deltagarna slängde in att han såg Värmland som bokens egentliga huvudperson, med de många beskrivningarna av landskapet och hur allt som sker passas in i detta landskap. Ett mycket intressant synsätt, som fick fler att fundera och åtminstone delvis hålla med. Visst är landskapsbeskrivningarna centrala. När det gäller personerna skiftar fokus gång på gång, framför allt i den senare delen av boken där enstaka kapitel nästan blir fristående noveller. Så kanske är Värmland, som mytologiskt sagolandskap, verkligen huvudpersonen.

Ytterligare en spännande aspekt som vi kom att diskutera var romanens språkdräkt. Det var ett ålderdomligt språk redan när den kom ut 1891, säkert avsett att spegla att handlingen utspelas ett par generationer tidigare. Skulle man kunna skriva på det sättet idag? undrade en deltagare. En teori var att det nog skulle gå att skriva med dagens mått ålderdomligt, till exempel i en roman som utspelas 1920, men inte med det 1800-talsspråk som används i Gösta Berlings saga.

Vidare pratade vi om religionens roll, och om ifall Sintram skall läsas som en bild av djävulen. Hur var det egentligen med faustinspirerade pakten, blev den uppfylld på riktigt till slut? Det var ännu en sak som vi pratade om utan att vara överens, vilket förstås gjorde samtalet så mycket roligare.

Gösta Berlings saga kan bland annat kan köpas från CDON, Bokus eller Adlibris.