Idag är den dag då nobelprisen delas ut, och alla vet förstås att årets litteraturpris går till Svetlana Aleksijevitj. DN har publicerat hennes nobelföreläsning, och det är mycket intressant läsning. Som det anstår en författare som samlar och destillerar vittnesmål, börjar hon så här:

Jag står inte ensam i den här talarstolen… Runt omkring mig finns röster, hundratals röster, de är alltid med mig. Ända sedan min barndom. Jag bodde i en by. Vi barn älskade att vara ute och leka, men på kvällen drogs vi, som av en magnet, till bänkarna där de slitna kärringarna – som man säger hos oss – brukade samlas bredvid sina hus eller stugor. Ingen av dem hade några män, fäder eller bröder, jag minns inga män i vår by efter kriget – under andra världskriget hade var fjärde man i Belarus dött vid fronten eller i partisanförband. Vår barnavärld efter kriget var en kvinnornas värld. Mest av allt minns jag att kvinnorna inte talade om döden, utan om kärlek.

Läs hela talet. Gå sedan vidare till att läsa böckerna.

En av dem, Kriget har inget kvinnligt ansikte har jag som bokrekommendation i kommande nummer av Mensa Sveriges medlemstidning. Den dyker upp hos medlemmarna i nästa vecka, men så här på nobeldagen känns det passande att för en gångs skull låta den rekommendationen slippa ut på bloggen innan den tryckta versionen är framme. Här kommer den.

Ur bokhyllan: Kriget har inget kvinnligt ansikte (U vojny – ne zjenskoje litso) av Svetlana Aleksijevitj

En vanlig hösttorsdag fick jag hela kontorslandskapet att förvånat vrida på huvudet, genom att plötsligt ropa ”wow”. Det hade precis annonserats att Svetlana Aleksijevitj tilldelats årets nobelpris i litteratur. Visserligen fanns hon med bland förhandstipsen, men det kändes ändå oväntat ­ om än roligt ­ att någon som mestadels skriver någon sorts journalistik fick priset.

Ett av nobelpristagarens mest kända verk är Kriget har inget kvinnligt ansikte, en bok om kvinnorna som stred i sovjetarmén under andravärldskriget, det vill säga under ”det stora fosterländska kriget”. Här får läsaren se, eller på sätt och vis höra, deras röster: De naiva komsomolflickorna som inte förstod vad det betydde att resa till fronten, de envisa unga kvinnorna som ville följa sina män, de unga läkarna, piloterna, tvätterskorna. Alla får de plats i denna bok, och resultatet är på vissa punkter märkligt enhetligt och på andra mäktigt polyfont.

Det tog lång tid innan alla dessa kvinnliga soldater fick inta sin plats i historien. De flesta av dem vill heller egentligen inte prata om det, om alla dessa smärtsamma minnen. På något sätt rullas ändå deras berättelser upp. Var och en får sin speciella historia, men tillsammans berättar de också en mycket större historia, om en hel epok och om en generation sovjetmänniskor. När man tror sig ha förstått vad den historien i grunden handlar om, svänger den sedan sakta till att även berätta andra saker. Det är rasande skickligt gjort. Sammanlagt blir det en bok som på många sätt är tung att läsa, men också förvånansvärt rolig. Efteråt är det svårt att sluta tänka på den.

Kriget har inget kvinnligt ansikte kan bland annat kan köpas från CDON, Bokus eller Adlibris.