När bokcirkeln diskuterade Never let me go av Kazuo Ishiguro, började det med att vi var märkligt överens. Alla närvarande tyckte om boken. Det var ovanligt, men hindrade oss lyckligtvis inte från att ändå hitta en hel del att diskutera.

Romanens nuplan är förlagt till sent 1990-tal, så stora delar av den utspelas under 1980-talet. Den rör sig i en parallellvärld som det till en börja med kan vara svårt att riktigt identifiera som sådan. Barn som växer upp på en internatskola, och hur de lever isolerade från omvärlden, återfinns förstås i rätt många böcker. En av cirkeldeltagarna påpekade också att det ger en typisk värld skapad av barn, där de vuxna som mest är statister, och där ett eget värdesystem har uppstått och accepteras som självklart av alla.

Sedan förstår man förstås som läsare hur det ligger till i denna värld. De personer vi får följa räknas inte riktigt som människor i den, de har sin egen sfär men är till för att bli organdonatorer. Visst låter det kusligt när det försklaras så, men vi kom ändå att prata en hel del kring om det verkligen bör räknas som en dystopi. Hur världen egentligen ser ut utanför den gruppen får man inte riktigt veta, men det verkar i alla fall finnas en debatt där om huruvida de har någon själ och hur det är rimligt att behandla dem.

Några av oss frågade sig varför dessa ”varelser” inte gör uppror, utan bara verkar finna sig i att deras liv är som de är. Andra tyckte att det beskrivs tydligt väl i boken att de inte ens kan tänka sig något alternativ, inte på allvar utan bara som barnsliga fantasier. En person gjorde också observationen att det inte finns någon skurk i berättelsen, ingen som kan representera detta system och bekämpas.

Så kom vi att svänga över till hur väl Ishiguro skapat de olika karaktärerna, och hur deras samspel lever genom hela boken. Vi pratade länge, och var fortfarande överens om att det var en mycket bra roman.

Never let mego kan bland annat kan köpas från CDON, Bokus eller Adlibris.