Bokcirkeln läste Överbefälhavarens hemlighet av Björn Ranelid. Det är lika bra att jag skriver det direkt: Jag är väldigt glad att vi gjorde det, för utan trycket av att läsa för att diskutera den med de övriga cirkeldeltagarna hade jag lagt den här boken ifrån mig redan efter de första sidorna. Ändå är det allmänbildande att ibland läsa någonting som många tycker om och som verkligen inte stämmer med min egen smak.

Vi fick en rolig, livlig diskussion, för åsikterna runt bordet var väldigt olika. Ett par personer var förtjusta i såväl berättelsen som stilen. Andra tyckte att den väl hade sina poänger men kändes överlastad, och så fanns även vi som inte gillade den alls.

Den litterära stilen gav en lång diskussion. Någon gissade att författaren bara skrev på i ett flöde. En annan deltagare tyckte att han verkade bli väldigt förtjust i sina egna formuleringar och långsökta liknelser. Vi skrattade uppriktigt åt en del riktigt absurt överlastade meningar. Samtidigt tyckte flera personer om just stilen, och även jag som absolut inte tilltalades av den ansåg att Ranelid är en driven stilist. Det känns som formuleringarna är väldigt medvetet valda, även när bildspråket verkar rent vansinnigt. Att jag personligen tycker det är ohyggligt tråkig läsning hindrar inte att det är väl genomfört, och andra tilltalas tvärtom av dessa meningar.

Inte ens i frågan om ifall boken var enkel att läsa eller inte var vi överens. Några tyckte det gick väldigt snabbt, andra att det var träigt att tugga sig igenom. Däremot såg vi nog alla en enkel grundintrig, och att den förmodade hemligheten nog inte var så väldigt mycket att nysta upp. Sedan gick dock meningarna genast isär igen, där några såg betydligt mer bakom grundintrigen medan andra mest såg upprabblande av faktauppgifter från vår närhistoria. Diskussionen böljade vidare.

Överbefälhavarens hemlighet kan bland annat kan köpas från CDON, Bokus eller Adlibris.