Så här ser läslistan ut för november:
M Axelsson: Mitt liv och ditt
C whitehead: The Underground Railway
K Hamsun: Svält
E Cantero: Meddling Kids
J&M Berglin: Nämenvaf…
S Aleksijevitj: Zinkpojkar
Svält var till bokcirkeln som jag har skrivit om här. Bland de övriga rekommenderar jag särskilt Aleksijevitj. Det nobelpris hon fick var välförtjänt.
Jag har tidigare recenserat Lars Wilderängs Höstsol från förra året. Nu är det dags för andra delen av den historien.
Fortsättningen på förra årets Wilderäng-bok, Höstsol, heter naturligt nog Höstregn. Som titeln antyder tar den vid där den förra slutade: Kriget har trappats upp till användning av atomvapen, och de romanpersoner vi fått följa befinner sig mitt i det. Det finns många spännande trådar att fortsätta från den förra boken, och thrillerfarten går också igång snabbt och stilsäkert.
Det är många klipp mellan personer och platser, såsom invanda läsare vid det här laget väntar sig av denne författare. Handlingen rullar snabbt, och visst får man lust att läsa vidare för att se hur det går, hur de olika delarna kommer knytas ihop eller inte knytas ihop. Personer dör, även sådana som man har fått följa och naturligt betraktar som viktiga romanfigurer – ett typiskt Wilderängst drag som faktiskt blir bättre av att det har tonats ned här jämfört med tidigare serier. Som vanligt är det alltså full fart, och det blir också många militära detaljer.
Just detaljrikedomen när det gäller utrustning, platser och förflyttningar kan bli något tjatig. Å andra sidan lockas säkert en del läsare just av hur exakt strider beskrivs. Det är ingen krigsromantik,utan snarare en sort hyperrealism. Även vi som inte riktigt uppskattar just den sidan av berättelsen hittar dock en historia med genomgående högt tempo, smarta sammanställningar och ungefär så mycket av överraskningar som kan förväntas. Det är riktigt skickligt gjort, och riktigt trevligt att läsa.
Höstregn kan bland annat kan köpas från CDON, Bokus eller Adlibris.
Bokcirkeln gjorde en ny utflykt i klassikerna, i form av Svält av Knut Hamsun. Det visade sig vara ett mycket lyckat val, för det visade sig att vi hade ovanligt mycket att säga om den – och då brukar bokcirkeln inte direkt ha svårt att hitta orden.
Vi började med huvudpersonen, den namnlöse jagberättaren. Är hans febriga känsloreaktioner enbart ett resultat av svält, eller är de ett tecken på att det är något mer grundläggande som inte är riktigt som det skall? Hypomani, föreslog en deltagare, framkallad av hunger men kanske också med andra orsaker. En mycket omogen person utan impulskontroll, föreslog en annan. För oavsett orsak, är det slående hur denna huvudperson genast gör sig av med de pengar han lyckas få tag på, trots att han verkligen behöver dem till livets nödtorft.
Vidare har huvudpersonen inte vett att ta emot den hjälp som erbjuds honom, vilket händer flera gånger under berättelsens lopp. Stolthet, läste en cirkeldeltagare det som. Kanske, tyckte några andra, men i så fall inte en konsekvent stolthelt, för i gengäld kan han få för sig att försöka tigga av vilt främmande människor. Det resomanget ledde oss också in på att den här unge mannen uppenbarligen har sett betydligt bättre tider. Som läsare får vi aldrig veta på vilket sätt det gått så långt med honom som det gjort där boken börjar, men man kan ana att det gradvis har gått utför. Här har vi någon som inte klarar av att vare sig skriva organiserat eller på allvar söka något annat arbete. Samtidigt har han en väldigt grandios självuppfattning.
Någon påpekade att själva miljön, Kristiania (Oslo) på 1880-talet, är väldigt exakt beskriven. Det är gator och specifika hus, det är eviga vandringar genom staden utan något riktigt mål. Troligen bidrar det til känslan av närvaro i texten.
Vi kom även att tala om den kvinna som huvudpersonen först förföljer, och som sedan visar sig intresserad av honom. Det var svårt att riktigt få grepp om henne som karaktär. Kanske var hon rent av bara en feberfantasi i huvudpersonens hjärna, föreslog en deltagare.
Så fortsatte vi fylla samtalet med spekulationer om vad som kan tänkas före och efter denna historia, med kommentarer om författaren Hamsun själv, och diverse annat som ett boksamtal kan tänkas sväva ut till.
Svält kan bland annat kan köpas från CDON, Bokus eller Adlibris.
Här kommer läslistan för oktober.
M Alix: Arvet efter Hypatia
L-P Dalambert: Avant que les ombres s’effacent
R Sattouf: L’Arabe du futur 4
A Roy: The Ministry of Utmost Happiness
M Gessen: Ester and Ruzya
H Aldeguer: Aprés le printemps
Roys bok var till bokcirkeln som jag har skrivit om här. Gessens biografi, eller kanske reportage, om hennes mormor och farmor är ett fascinerande stycke 1900-talshistoria, som jag varmt rekommenderar. Den har dessutom nyligen kommit ut i svensk översättning. Likaså rekommenderar jag Sattoufs serier om sin barndom. Denna fjärde del var minst lika intessant som de tidigare tre, och kommer förhoppningsvis också snart att översättas till svenska, eftersom de tidigare delarna redan finns översatta.
Bokcirkeln läste och diskuterade Den yttersta lyckans ministerium av Arundhati Roy. Samtalet blev spännande redan från början, för ungefär halva gruppen såg i princip inga poänger alls i boken, medan andra halvan tyckte att den på olika sätt var hyggligt bra och framför allt intressant.
Det är en splittrad roman, på gott och ont. Så mycket var vi överens om. Den skiftar mellan olika personer och perspektiv; den har även inslag av poesi, av journalistisk text och till och med av polisrapporter. Dessutom förekommer citat på flera olika språk invävda i texten. Det finns en sammanhållande berättelse, men även den splittras i många olika berättelser.
Vi talade om vad boken egentligen handlar om. Förtryck och dess effekter, är ett sätt att se det. Den stora faran som finns i varje form av fanatism. Som läsare får man också lära sig, eller blir påmind om, högst konkreta hemskheter i Indiens närhistoria. Bland annat utspelas en viktig del av handlingen i Kashmir, mitt i uppror och mördande. Det finns många scener som berörde flera av oss starkt, i den delen men också i andra delar.
En annan sak som vi kom att prata om var vem som egentligen är romanens huvudperson. Anjum, som allt börjar och slutar hos, tyckte några. Kanske den gamla begravningsplatsen där så många av personerna samlas och bosätter sig, funderade jag. Själva Indien, ansåg en annan deltagare.
Vi blev inte överens om vad vi tyckte om boken, men det blev ett väldigt intressant samtal.
Den yttersta lyckans ministerium kan bland annat kan köpas från CDON, Bokus eller Adlibris.
©2015-2019 Monika Orski Powered by WordPress with ComicPress
Senaste kommentarer