Tonen i Oskulden som fick nog sätts tydligt från första början. Här har vi en berättarröst som kännetecknas av stora mängder könsord och en enorm fixering vid sex. En trettonårig pojke som är grov i mun? Nej, man får lika tidigt veta att den unge man som för ordet är 22 år och läser författarlinjen på en folkhögskola. Sedan får man veta att han tycker att han var oskuld alldeles för länge, men sedemera har lyckats åtgärda det problemet. Därefter över till att han berättar om alla han ligger med, och om hur mycket alkohol han häller i sig.

Temat är inte direkt originellt, men jag ser ett visst mod i att författaren, Calle Abrahamsson, skapat en huvudperson som är så genuint osympatisk, och dessutom låter denne föra ordet i första person. Leo Leandersson, som den förvuxne pubertetspojken heter, saknar helt begrepp om att det skulle vara någonting konstigt med en ”knullkamp” som går ut på att tävla om att ligga med kvinnor, gärna kvinnor i så brett åldersspann som möjligt. För honom är det säkert helt normalt att anse det för ett präglande trauma att han inte hörde till de killar som var mest populära bland tjejerna på mellanstadiet. Han förstår inte själv att han verkar efterbliven och helt i avsaknad av empatisk förmåga. Så långt är gestaltningen verkligen mycket bra.

Tyvärr låtsas texten egentligen inte heller om att den här huvudpersonen är sådan som han är. Visserligen ligger perspektivet hos honom, men omvärlden syns ändå – och glider bara förbi. Det finns några tillfällen när man som läsare tror att det skall hända någonting, att det skall bränna till. En scen när folkhögskolans rektor hotar slänga ut huvudpersonen och hans suparkompisar, och Leo reagerar med att kasta saker omkring sig som det förvuxna spädbarn han är. En scen när en flicka som Leo ändå bryr sig om, inom sitt starkt begränsade känslospann, reagerar ilsket på hans uppfattning att tjejer skall ha haft väldigt få tidigare sexpartners – annars är de naturligtvis horor – men killar skall ha haft så många som möjligt. I båda fallen uteblir dock varje form av utveckling. Man glider över i nästa kapitel och konflikten har bara upplösts i tomma intet.

Det känns som om författaren har skapat sin huvudperson, men sedan inte vetat vad han skall göra av honom. Så Leo får springa omkring i sin infantila bubbla, och blir tyvärr snart väldigt tröttsam för läsaren. Det som händer i boken kanske kan föreställa någon sorts utveckling sett inifrån Leo själv, men inte utanför honom. Det är synd, för Abrahamssons hantverksskicklighet verkar det inte vara något fel på. Förmågan att skapa en karaktär har han, och som sagt modet att välja en otrevlig sådan. Handlingen har däremot inte riktigt kommit i mål den här gången.

Oskulden som fick nog är Calle Abrahamssons debut, egenutgiven i samarbete med Whip Media.
Den kan bland annat kan köpas från Bokus eller Adlibris.

9789198216189_200_oskulden-som-fick-nog_haftad