Då och då lägger jag ut mina äldre bokrekommendationer från föreningstidningen Legatus Mensae. Så varför inte också lägga ut de senaste allt eftersom? Tidningen kommer ut med sex nummer per år, så det blir ändå inte så ofta. Ett nummer kom i alla fall nu i veckan, och i det skrev jag om Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg. Närmare bestämt skrev jag så här:

Ur bokhyllan: Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg

Det har hänt en del de senaste åren, men det är fortfarande inte lätt för någon att komma ut som transperson. I mindre mån, men som tydlig spegling, är det knappast lätt för dennes närmaste heller. Hur svårt och samtidigt på vissa sätt självklart det kan vara, kan man sätta sig in i genom att läsa Ester Roxbergs bok om när hennes pappa Åke kom ut som kvinna, som Ann-Christine.

Det är alltså genom dotterns ögon vi får följa förvandlingen, vägen från att inte ens medge för sig själv till att vara öppen inför hela världen. Hon väver in minnen från sin barndom, saker som kanske eller kanske inte skall ses i nytt ljus med vad hon som vuxen fått veta. Även bilder från Åkes barndom finns med, fragment som möjligen visar hur ett liv har formats.

Som tydlig underton finns det nära bandet mellan yngsta dottern Ester och hennes pappa. Vad händer med det bandet, när Åke inte längre finns men Ann-Christine istället kommit in i Esters liv?

Det handlar om förvandling, men också i högsta grad om relationen mellan förälder och barn. Vad händer när föräldern är den som behöver stöd, och hur mycket har någon rätt att luta sig mot sina egna barn när de blivit vuxna? Hur lite vet de flesta av oss om sina föräldrar, och hur mycket vill man egentligen veta? I Min pappa Ann-Christine får läsaren följa med i ett utforskande av det och mycket annat. Det är en viktig bok, en mycket tänkvärd bok. Dessutom är den underhållande.