Jag medger att jag hade tjatat. I ett drygt år nämnde jag närapå varje gång Det gröna tältet av Ljudmila Ulitskaja när bokcirkeln diskuterade vad vi skulle läsa till nästa möte. Den kändes som en så lämplig bok för samtal, och själv har jag varit förtjust i den länge. Jag har rent av skrivit om den redan i januati 2016, här. Till slut lyckades jag, och igår var Det gröna tältet boken på bordet när vår bokcirkel möttes.

Tjocka böcker är en nackdel när det gäller antal deltagare, och dessutom hade ett par av habituéerna förhinder just den kvällen. Vi var ändå tillräckligt många för att få ett bra och ganska långt samtal. Det började med bokens själva uppbyggnad. Udda, tyckte någon, med många återgångar till sådant som redan fanns tidigare i texten. Inte riktigt en roman hela vägen, kom vi fram till, utan snarare en bok som börjar och slutar som roman men innehåller en samling löst sammankopplade noveller däremellan.

Vi kom att tala om myllret av människor i denna bok. Kanske är det typiskt för den ryska romantraditionen? För visst skriver Det gröna tältet tydligt in sig i denna tradition, och refererar också till den gång på gång. Där svängde vi in på att diskutera det tydligt intellektuella spåret i berättelsen. Det börjar med tre pojkar som blir vänner, trots väldigt olika hemförhållanden. Visst är de materiella skillnaderna stora mellan dem, men det som framhålls är i första hand skillnaden i tillgång till böcker och bildning – och det är också det som tydligt drar de båda andra hem till den av kamraterna som kommer från den mest välbeställda familjen.

Är dessa tre pojkar huvudpersonerna? Inte riktigt, tyckte vi. Kanske var den kvinnliga person som blir mest synlig, Olga, huvudpersonen, kastade jag fram. De andra höll dock inte riktigt med, snarare var det så att det inte gick att fastställa någon huvudperson. För på sätt och vis handlar berättelsen om en hel generation, eller rent av två generationer, sovjetmänniskor. De flesta av personerna är eller blir någon sorts dissidenter, men av det slag det varken går riktigt dåligt eller riktigt bra för. Livet blir som det blir för dem, helt enkelt.

Kanske är det också bokens slutsats att livet blir, och endast delvis påverkas av varje persons aktiva val. Romanen har ett slut som är ett uttalat slut, med slutorden ”Slutet gott – allting gott”. Sedan tillkommer ändå en epilog, som både ger ytterligare en liten vridning på romanens prisma och tydligt kopplar till det litterära 1900-talet. Om det finns någon sensmoral i detta lyckades vi inte komma fram till, men vi fick onekligen ett intressant boksamtal.

Det gröna tältet kan bland annat kan köpas från CDON, Bokus eller Adlibris.