Det finns böcker att återkomma till, sådana som borde ha hunnit bli inaktuella men ändå förblir levande. Jag plockar fram en sådan bland mina gamla bokrekommendationer, Elin Wägners Pennskaftet.

Ur bokhyllan : Pennskaftet av Elin Wägner

– Ligg inte vaken för min skull, det kan jag göra själv.
Repliken tillhör journalisten Pennskaftet i Elin Wägners roman med samma namn. Den sammanfattar rätt väl tonen i den – en närmast kåserande stil, men rapp och säker i formuleringen. Pennskaftet (romanfiguren) äger en kombination av engagemang och slagfärdighet som gör att Pennskaftet (romanen) överlevt trots att det rör sig om en tendensroman från 1910.

I centrum för Pennskaftets äventyr ligger mödorna med ”dragarlaget”, den kvinnliga rösträttens främsta förkämpar. Även om det inte rör sig om någon nyckelroman är skildringen tillräckligt verklighetsbaserad för att locka den historiskt intresserade. Men framför allt är denna indignationsskrift om kvinnors medborgerliga rättigheter rolig, inte minst i beskrivningen av den kvinnliga journalistens vardag.

Sedan finns det också alltför aktuella drag i Pennskaftet. Så sägs det om en av de aktiva rösträttskvinnorna att ”sedan hon började för fem år sedan, vilade hon aldrig och skulle heller icke, innan hon låg under den gravsten, på vilken skulle stå skrivet: ‘Lika lön för lika arbete.'” Profetiskt nog är det samma person som, när det diskuteras vad rösträttskvinnorna skall göra när de väl fått rösträtt, säger ”Jag kommer att kasta mig huvudstupa in i politiken, och jag förmodar att en feminist ännu på hundra år inte behöver vara orolig för sysselsättning.”

Trots att de hundra åren sedan Pennskaftets tid ännu inte gått, går det naturligtvis också utmärkt att läsa den enbart för att skratta.

Trevligt nog finns denna klassiker även att få tag på i handeln idag, i relativt färsk utgåva. Pocketupplagan kan bland annat köpas från CDON, Bokus eller hos Adlibris