Bokcirkeln diskuterade Stäppvargen av Hermann Hesse. Det borde ha varit en av våra riktigt livliga diskussioner, för vi tyckte rätt olika. Ändå ville det på något sätt inte riktigt lyfta. Visserligen pratade vi ganska mycket och ivrigt, men det blev mest om helt andra saker.

Några såg tydliga poänger och betraktade huvudpersonen som originell och avvikande. Själv tyckte jag mest att det var en tråkig och pretentiös historia, får jag medge. Fast de flesta av oss var i alla fall överens om att den nog fungerar bättre när man är runt tjugo än den gör en bit in i medelåldern. Det borde i sig vara ett spår att utforska, för den handlar ändå om en medelålders man. Vi verkade dock inte riktigt finna några bra anledningar utöver att man har svårare att genomskåda det pretentiösa i den åldern, även om någon tog upp den intressanta teorin att det kan ha att göra med att självmordet som utväg finns med som ett underliggande tema.

Stäppvargen har sitt utanförskap, men även det är rätt konventionellt. Det enda som verkligen skiljer honom från vad som förväntas är att han långt upp i vuxen ålder lär sig dansa, lyckades vi resonera oss till. Det förde också i förlängningen till en stunds diskussion om musiken i boken. Stäppvargen Haller beudrar Mozart, och en av cirkeldeltagarna föreslog att det är ett tecken på att glädje – som finns i Mozarts musik – är vad han mest saknar i sitt eget liv.

Vi pratade även en del om att klyva sin personlighet i olika delar, och anknöt förstås till den föregående bokcirkeldiskussionen om Dr Jekyll och Mr Hyde. Nog fanns det också tidstypiska tecken på psykoanalysens framväxt i denna bok från 1927, resonerade vi. För den delen är det en bok i sin tid, men allt från resonemang om de återkommande krigen till den så tidstypiska sexismen och rasismen. En text att läsa i förhållande till sin tid, som sagt. Kanske var det det bästa vi hade att säga om den.

Stäppvargen kan bland annat kan köpas från CDON, Bokus eller Adlibris.