Den intressanta siten Kulturkollo har någonting de kallar för tisdagsutmaning. Denna veckas utmaning från skribenten Carolina har rubriken
Vad är det som är så himla roligt med det, då?
och innehåller följande frågor:

Berätta om en bok, film eller något på tv som skulle vara så vansinnigt rolig enligt alla andra – men som inte fick dig att skratta det minsta.
och
Berätta om en bok, film eller något på tv som du verkligen skrattade åt så att du höll på att gå sönder.

Carolina själv nämner En man som heter Ove som en bok där delade meningar råder om humorn, och jag för min del sällar mig till dem som inte finner den särskilt rolig. Fast den gav i alla fall några leenden. Så den kvalificerar sig inte riktigt som svar på den första delen av utmaningen. Det gör däremot filmen Borat. Den innehåller i princip tre skämt:
1. Människor långt bort är fattiga.
2. Människor långt bort pratar konstigt.
3. Bajs.
Det sistnämnda kan jag för all del förstå som humoristiskt på vissa sätt, men det är runt 40 år sedan jag tyckte det var riktigt roligt. Det övriga är bara helt obegripligt för mig. Den övriga biopubliken verkade dock skratta sig halvt fördärvad.

Bland det jag tycker är roligt finns däremot så mycket att välja på att det är svårt att hålla sig till ett enda exempel till utmaningen. Till slut väljer jag att ta fram Kristina Lugns dikter, alla hennes diktsamlingar. Annars är jag inte särskilt mycket till poesiläsare, utan brukar föredra prosa av olika slag, men Lugns dikter får mig att skratta högt. Flera av hennes pjäser är också väldigt roliga, men dikterna får mig att skratta mer. Här kommer en inledning som smakprov:
I ett brandgult hyreshus
mittemot ett brandgult hyreshus
bakom ett brandgult hyreshus