Då och då träffar man på någon variant av det här citatet: ”Jag tycker inte om att skriva, men jag tycker om att ha skrivit.” De senaste gånger jag sett det har det tillskrivits Dorothy Parker, men ibland är det andra kända författare som sägs ha myntat det. (Om någon är intresserad av citatets ursprung, finns det en intressant utläggning på engelska hos Quote Investigator.)

Ger det citatet en realistisk bild, undrar nog många aspirerande författare. Det korta svaret är nej. Det långa svaret är både ja och nej.

Det finns säkert någon författare någonstans som ger sig på texten som en obehaglig arbetsuppgift som man måste igenom, och lyckas skriva riktigt bra. I de flesta fall gäller dock att om man inte tycker om skrivandet som sådant, kommer man inte åstadkomma någonting. Man måste vilja det, detta att sitta ensam med sin penna eller sitt tangentbord, ensam med det som händer inuti ens eget huvud och som skall ut på pappret. Man måste vilja det och ha tålamod till det, och oftast finna glädje i att utföra just detta arbete istället för att ägna sin tid åt någonting annat.

Wisława Szymborska skriver om saken i Poczta literacka (Litterär post). Givetvis uttrycker hon det mycket bättre än jag kan göra. (Översättningen är min egen, och eventuella fel i den är förstås också mina.)

Ibland faller inspirationen på för var och en, men bara de talangfulla kan sitta lutade över pappret i många timmar för att fullända själens infall. Den som inte vill göra det, är uppenbart inte kallad till poesin. Det är därför vi kan observera det märkliga fenomenet att världen är full av inspirerade diktare, men har ont om vanliga, riktiga poeter.

Sedan hindrar det inte att skrivande heller inte är enbart nöje, inte om man vill ha resultat. Det kräver en del, och just dessa ansträngningar behöver man uppskatta tillräckligt mycket för att välja dem. Inte nog med det, man behöver sätta sig ned och skriva väl medveten om att det inte är enbart ett nöje, och fortfarande uppskatta det.