Så blev det då en bokcirkelkväll kring Priset på vatten i Finistère av Bodil Malmsten, den bokcirkel som jag nämnde i förra inlägget, om boken som jag också skrivit om tidigare.

Alla var överens om att bokens språkdräkt var mycket välgjord, och att man verkligen såg författarens hantverksskicklighet i den. De flesta tyckte också att den var rolig, även om långt ifrån alla hade skrattat högt åt den som jag gjort. Sedan gled åsikterna mer isär, så vi fick en del diskussion också.

Det var ett väldigt tjatande om blommor och trädgårdsodling, tyckte en deltagare. En annan fäste sig vid detta tjat som beskrivning av att verkligen låta sig uppslukas, snöa in på ett intresse, även om inte heller hon fann själva det temat särskilt intressant. Själv tyckte jag att det var spännande hur någonting som inte intresserar mig det minsta kan beskrivas så att jag verkligen förstår att någon annan kan vara passionerat intresserad av det.

I övrigt var vi inte helt överens om vad som skulle betraktas som centrala teman, förutom möjligen en beskrivning av bokens egen tillkomst. Att den centrala relationen var en vänskap som sakta utvecklades mellan två medelålders kvinnor tilltalade mig, medan någon annan mycket riktigt påpekade att bokens madamme C var alltför mycket perfekt litterär gestalt för att man skulle kunna tänka sig henne som en verklig människa. Kanske var det också själva uppbrottet, flytten, som skulle betraktas som central? Helt överens blev vi inte. Som en deltagare påpekade var nog boken alltför episodisk för att det riktigt skulle vara möjligt.

Vi talade även om de autofiktiva inslagen, och om hur själva uppbrottet beskrivs väldigt skissartat medan barndomens minnen visas tydligt. Visst var det lätt att tänka sig bokens ”jag” som Bodil Malmsten själv, men samtidigt påpekades just avståndet mellan liv och litteratur på flera ställen i texten. Så kom den väl därmed att visa var det autofiktiva skåpet skall stå, när det placeras av en riktigt hantverksskicklig och erfaren författare.