Redan före den nyss beskrivna bokcirkeln om Vedersakarens död, hade jag skrivit det som blev min senaste bokrekommendation i Mensa Sveriges föreningstidning. Den ser ut så här:

Ur bokhyllan: Vedersakarens död (Der Tod des Widersachers) av Hans Keilson

En pojke får höra av sin far att familjen har en fiende, en mäktig fiende som vill förstöra deras liv. Varför? Det förstår han inte. Han tänker på denne vedersakare, försöker förstå honom och hitta ett behov av honom. Så småningom, som en vuxen man som lever i landsflykt, tänker han på sin vedersakares död, nästan tänker fram den. Då har mycket hunnit hända, från de första tillfällen då andra barn uteslöt honom från sina lekar till den mycket ordknappa beskrivning av mordet på föräldrarna som slutar ”De tog med sig de gamla”.

Vedersakarens död är en bok som abstraherar och håller distans. Den nämner aldrig namnet Hitler, inte heller används någonsin ordet jude. Den för den skull inte det minsta otydlig ifråga om vad den handlar om. En del beskrivs i plågsam detalj, som en mycket lång scen som berättar om vandaliseringen av en begravningsplats. Annat beskrivs så knapphändigt att det som står mellan raderna framträder dess tydligare.

Här är ett exempel tidigt i boken, när fadern precis förklarat detta med fienden.
” ‘Men varför?’ fortsatte jag. ‘Vad är det vi har gjort?’
‘Vi är …’, svarade min far.
Tystnad.”

Det är en mycket bra roman, och en som det är lätt att tänka på långt efter att man läst den. Vedersakarens död är förvisso ingen lättsam läsning, men den är svår att lägga ifrån sig.