Det har hunnit gå en dryg vecka sedan det bokcirkelmöte där vi pratade om Förbländningen av Elias Canetti, men eftersom jag varit på resa och ägnat mig åt andra semestersysslor blir det ett blogginlägg först nu.

Först och främst kan man konstatera att ingen runt bordet gillade någon av personerna i boken. Flera läsare tyckte att det gjorde den svår att ta till sig, detta att det överhuvudtaget inte går att göra en identifikationsläsning. Personerna i Förbländningen utgör en ”freak show”. Boksamlaren och språkforskaren Peter Kien är bisarr och otrevligt. Hushållerskan, så småningom hans hustru, Therese är löjlig och ännu mera otrevlig. Dvärgen Fischerle som är besatt av schack är också osympatisk, för att inte tala om portvakten.

Själva handlingen fick oss ut i diskussioner om besatthet av olika slag. Boken verkar drivas av personernas vanföreställningar. Samtidigt är den oerhört skickligt konstruerad, där det ena går in i det andra med en sorts absurdistisk logik. Vi hittade paralleller mellan karaktärerna, trots att var och en av dem så tydligt odlar en viss egenskap. Vi hittade också vändningar som närmast verkar vara till för att göra det hela vindlande, snarare än att föra berättelsen framåt.

Givetvis gled diskussionen också ut i en och annan detalj. Hur ser Thereses stärkta blå kjol egentligen ut? Den skall räcka ned till marken, för det står uttryckligen att hennes fötter inte syns. Vi stannade på att den troligen var plisserad. Kanske är kjolen i själva verket också en egen karaktär i romanen.

En litterärt intressant roman är det i alla fall, Förbländningen. Den gav upphov till ett roligt, och synnerligen vindlande, samtal.

Förbländningen kan bland annat kan köpas från CDON, Bokus eller Adlibris.