Den här bokrekommendationen har även publicerats i Legatus Mensae.

Ur bokhyllan: Man kommer aldrig ifrån Paris (Paris no se acaba nunca) av Enrique Vila-Matas

Är den här boken en roman? Är den en föreläsning? Är den rena fantasier? Är den en självbiografi? Kanske. Det är i alla fall fyndigt och raskt skrivet, med en vindlande berättelse dels om en ung författare i Paris, dels om samma författare som medelålders och väletablerad.

En ung spanjor med författardrömmar kommer till Paris på 1970-talet, och lyckas få hyra en vindskupa av ingen mindre än Marguerite Duras. Sedan driver han omkring på kaféer, vill likna Hemmingway, och skriver då och då på en roman som han vill skall ta andan ur läsaren – kanske rent av alldeles bokstavligen. Dessutom träffar han diverse människor och tigger underhåll av sina föräldrar.

En medelålders författare envisas med att delta i en ”Hemmingway look alike”-tävling, trots att han inte är det minsta lik Hemmingway. Sedan håller han ett föredrag på en konferens om ironi, och berättar där om sin ungdomstid i Paris. Dessutom pratar han förstås om just Hemmingway, och lite om sin utveckling som författare.

Sammantaget är Man kommer aldrig ifrån Paris en rolig bok, men också en som väcker tankar om vad litteratur egentligen är och bör vara. Dessutom kan den ge läsaren lust att resa till Paris, samt inte minst att läsa fler böcker, av många olika slag.