Veckans fråga i bokbloggsjerkan från Annika på alkb.se lyder:
Är det bara jag som kan bli ”sjukligt” förtjust i en karaktär i en bok eller på tv/film?
En ganska svår fråga, tycker jag. Eller för all del, om man tar den bokstavligt är den förstås inte svår: Det finns många som blir väldigt förtjusta i fiktiva karaktärer, ibland så att det blir en avståndsförälskelse. Om jag däremot försöker fundera över vad jag själv särskilt fastnar för, är det svårare.
Rent karaktärsdrivna berättelser kan ofta vara intressanta men ändå sakna någonting. För att jag riktigt skall bli förtjust i en bok krävs nog en kombination av karaktärer, berättelse och stil. Sedan finns det ju otrevliga karaktärer som är väldigt intressanta, men det är svårt att säga att jag direkt är förtjust i dem.
Med lite funderande kommer jag fram till att det finns flera karaktärer jag blivit förtjust i i Armistead Maupins Tales of the City-bokserie, framför allt Anna Madrigal och Michael Tolliver. Muminpappan från Tove Janssons böcker är en annan favorit, i helt annan ände av skalan av berättelser. Den unge Mario i Mario Vargas Llosas Tant Julia och författaren ryms nog också bland de figurer som gör mig förtjust, men kanske än mer den märklige följetongsförfattaren Pedro Camacho från samma bok.
Det gick att komma på några, men helt lätt var det inte.
Det är ju svårt att sätta fingret på exakt vad det är, ofta är den ju en kombination av olika saker.
Visst kan man bli lite smått förälskad i en karaktär även om den är fiktiv 🙂
Å, Muminpappan! Det var ett bra svar. Och Muminmamman är också härlig.
Ja, egentligen är det väl hela muminfamiljen med omgivning.
Ofta är det ju helheten i en bok eller i en film som gör att man faller för en karaktär, men det kan nog även vara specifika drag hos karaktären som gör att man blir lite extra förtjust =)
Muminpappan är ju trevlig!
Muminpappan är fin.
Muminfamiljen är ju trevlig.
Muminpappan <3
Hela Muminfamiljen är mysig.
Armistead Maupins böcker står i min hylla. får kanske damma av dem
De första sex läste jag och tänkte att det var ju trevlig och smart underhållning men inte mer, men några år senare fick jag lust att läsa om dem. Det är inte mycket underhållningslitteratur som lockar till omläsning. Uppföljarna är läsvärda men inte lika bra. (Fast ”Michael Tolliver Lives” kan man med fördel hoppa över.)
Kul att du lyfter fram både Mumin och Vargas Llosa!
Ju mer man tänker efter desto fler kommer man på.