Den här bokrekommendationen har även publicerats i Legatus Mensae.

Ur bokhyllan: Den stora skrivboken (Le grand cahier), Beviset (La preuve) och Den tredje lögnen (Le troisième mensonge) av Agota Kristof

Tre böcker, tre väldigt olika sätt att berätta och tre olika perspektiv; ändå utgör dessa tre en väl sammanhängande trilogi. De bör absolut läsas i rätt ordning för att ge läsaren det bästa utbytet av den historia de berättar, men de är också väldigt intressanta var och en i sin egen rätt. Alla är de korta, med en stram och språkligt ganska enkel stil, men i övrigt som sagt väldigt olika.

Den första berättar om ett par tvillingpojkar som får bo hos sin mormor i utkanten av en småstad under ett krig, när deras far är vid fronten och deras mor inte längre kan ordna mat åt dem i den större staden. Boken är skriven i första person pluralis, och här har pojkarna inga namn, bara ett ständigt ”vi”. Den större omvärlden betecknas med väldigt vaga termer – kriget, varifrån soldaterna kommer, var i geografin berättelsen utspelas – men samtidigt tecknas en nog så detaljerad bild av vad som blir väsentligt för pojkarnas sätt att överleva. Redan här är det lätt att ryckas med och ivrigt läsa fram till bokens väldigt oväntade avslutning.

Den andra boken i trilogin ger både en fortsättning och ett helt annat perspektiv på vad som hänt tidigare, varpå den tredje sedan tar vid i tiden men också ställer båda de tidigare versionerna av krigsåren på ända. Sammantaget ger det en bild av själva berättandets opålitlighet, samtidigt som det blir både en hyllning till och ett exempel på riktigt skickligt sammansatt litteratur.